Långt inlägg av hat och tårar
Nu har suttit i ett hörn och gråtit hysteriskt i en kvart, är redan helt svullen och äcklig.
Varför kan jag inte få bestämma själv?
Dom trycker alltid bara ner mig och alla mina drömmar. Dom säger att det borde jag väl förstå, att så kan jag inte göra. Jag måste läsa något riktigt pluggigt som jag blir något av direkt, det måste jag väl fatta. JAG vill börja med något jag tycker är roligt, för jag orkar inte med skolan mer, hur fan kan dom inte förstå?! Fattar dom inte att jag sitter på minst en lektion varje dag och får tårar i ögonen, jag måste böja ner huvudet och låtsas pilla med min mobil så att ingen ska se det. Att jag inte klarar mer, allting bara dränker mig mer och mer.
...
Nu kom dom in och fick mig att börja gråta ännu mer.
Dom säger att dom försöker hjälpa mig och att jag ska berätta vad jag vill göra. Men det tänker jag inte göra längre, för det är alltid något fel på allting jag föreslår. Jag var jättemotiverad förut och längtade till i höst, jag kände att jag verkligen ville det här. Men nu har dom förstört allting, fått mig att känna mig dålig och korkad. Fått mig att tro att jag inte kan bli nånting.
Ibland vill jag bara berätta allting för någon. Att jag hatar mig själv. Att jag är tjock och hatar allt ätbart. Att jag tar piller för att ens orka gå upp ur sängen på morgonen. Att jag försöker få tag på allt jag kan för att bedöva ångesten en liten stund. Att mina föräldrar får mig att känna mig som en osynlig fläck bara för att min syster ska vara ett sånt problembarn. Psykologen sa att hon hade berättat att hon kände sig utanför i familjen, och mina föräldrar sa åt mig att tänka lite på det, så att hon fick vara med mer. När det redan är hon som bestämmer allting och får all jävla uppmärksamhet. Dom har hakat upp sig på att det är hon som har problem, mina ser dom inte. När jag berättar något är det ingen som lyssnar, dom säger bara att jag pratar för mycket. Det sårar och förstör mig, jag har alltid blivit klagad på för att jag är för tystlåten. Varenda utvecklingssamtal sedan lågstadiet har jag fått höra att jag pratar för lite och måste synas mer, men när jag väl pratar är det ändå ingen som vill lyssna.
Jag vill inte leva, allting är bara skit jämt! Världen är SKIT, bara hugger en med kniv gång på gång.
Varför kan jag inte få bestämma själv?
Dom trycker alltid bara ner mig och alla mina drömmar. Dom säger att det borde jag väl förstå, att så kan jag inte göra. Jag måste läsa något riktigt pluggigt som jag blir något av direkt, det måste jag väl fatta. JAG vill börja med något jag tycker är roligt, för jag orkar inte med skolan mer, hur fan kan dom inte förstå?! Fattar dom inte att jag sitter på minst en lektion varje dag och får tårar i ögonen, jag måste böja ner huvudet och låtsas pilla med min mobil så att ingen ska se det. Att jag inte klarar mer, allting bara dränker mig mer och mer.
...
Nu kom dom in och fick mig att börja gråta ännu mer.
Dom säger att dom försöker hjälpa mig och att jag ska berätta vad jag vill göra. Men det tänker jag inte göra längre, för det är alltid något fel på allting jag föreslår. Jag var jättemotiverad förut och längtade till i höst, jag kände att jag verkligen ville det här. Men nu har dom förstört allting, fått mig att känna mig dålig och korkad. Fått mig att tro att jag inte kan bli nånting.
Ibland vill jag bara berätta allting för någon. Att jag hatar mig själv. Att jag är tjock och hatar allt ätbart. Att jag tar piller för att ens orka gå upp ur sängen på morgonen. Att jag försöker få tag på allt jag kan för att bedöva ångesten en liten stund. Att mina föräldrar får mig att känna mig som en osynlig fläck bara för att min syster ska vara ett sånt problembarn. Psykologen sa att hon hade berättat att hon kände sig utanför i familjen, och mina föräldrar sa åt mig att tänka lite på det, så att hon fick vara med mer. När det redan är hon som bestämmer allting och får all jävla uppmärksamhet. Dom har hakat upp sig på att det är hon som har problem, mina ser dom inte. När jag berättar något är det ingen som lyssnar, dom säger bara att jag pratar för mycket. Det sårar och förstör mig, jag har alltid blivit klagad på för att jag är för tystlåten. Varenda utvecklingssamtal sedan lågstadiet har jag fått höra att jag pratar för lite och måste synas mer, men när jag väl pratar är det ändå ingen som vill lyssna.
Jag vill inte leva, allting är bara skit jämt! Världen är SKIT, bara hugger en med kniv gång på gång.
Kommentarer
Postat av: Mysan
Men gumman=( får tårar i ögonen när jag läser det här!
att vara nedtryckt är det värst som finns.. en nedlåtande kommentar om hur man är som person är bland det hemskaste någon kan säga.
Liksom om någon skulle säga till mig : ful frisyr skulle inte det känns ett dugg jämfört med: Du pratar för mycket eller dina drömmar är oreaslitiska.
för det är ju hur man är som person!!
Mitt förslag är att bara strunta i vad alla säger. och följa ditt hjärta. men jag förstår verkligen hur svårt det är. men försök att tänka på i höst.. du förtjänar det. det är din grej. ingen kan ta det ifrån dig.
försök att tänka: ensam är man startk.
och om du vill prata med någon finns jag alltid här!
Trackback
